karinschslivoleverne

Det är oerhhört länge sedan jag skrev här, det beror på många skäl men mest på att min hälsa blivit sämre. Mina händer fungerar inte längre och det har blivit jobbigt att skriva på datorn. Tyvärr går det inte fort att få vare sig läkarhjälp eller hjälpmedel när man är funktionshindrad. Efter 13 månaders väntan på magnetröntgen är den äntligen gjord men svar från läkaren lyser med sin frånvaro. Det som började med lite domningar i ena handen för två år sedan är nu domningar, smärta och stickningar i hela överkroppen och sen i underben och fötter. Eftersom jag var muskelsvag tidigare till 70% av vad normalstarka är så är nu min kraft nere på ca 5%, inte helt roligt. Jag kan inte längre scrappa, göra kort, borsta djuren, måla och har svårt att fixa Farmville på Facebook, vilket är ett helvetiskt stort I-landsproblem. Jag har svårt att äta och dricka själv och jag får använda ventilator för att orka andas när jag ligger ner.

När man blir sämre och sämre, oroligare och oroligare för vad det är och hur det ska sluta tänker man ibland på döden, ibland med skräck, ibland med ett pirr av förväntan - kanske är man av med all smärta och kan göra vad man vill i nästa liv.

Betyder det att jag vill dö- NEJ, självklart inte. 95% av min kropp är funktionshindrad och inte blir det bättre ju äldre man blir men endast 5% av resten av mitt liv är det fel på (och det gäller ett hus som är otillgängligt och de gånger jag och gubben bråkar) annars har jag det otroligt bra. En snäll sambo, tre fantastiska barn, ett gäng djur som älskar mig hur jag än mår, ett bra och givande jobb, trevliga och omtänksamma kolleger, bra vänner och assistenter som ser till att jag kan må så bra det går och sist men inte minst ett fantastiskt barnbarn.
Ja, jag vill leva men det ville inte Kim, hon skrev brev till socialstyrelsen om att hon vill bli nedsövd och sen skulle man stänga  hennes respirator och socialstyrelsen beslutade att det var ett tillåtet sätt att få dö på.
Idag skrev jonas Franksson på http://fulldelaktighet.nu/ (en viktig blogg som 12 olika personer kommer att skriva i ända fram till valet) om Kims död och om hur media kan förvränga våra tankar. En djup blogg som samtidigt kändes som en käftsmäll till morgonkaffet. LÄS DEN och de andra dagarna med.

Själv började jag tänka, ja, jag tycker nog att man som funktionshindrad och oförmögen att själv ta sitt liv ska ha rätten att bestämma om man vill begå självmord. Vi är alla olika individer med olika ryggsäckar att bära på och jag anser mig inte ha rätten att döma någon som vill dö för egen hand MEN ingen, inte någon ska behöva dö för att inte samhället gör allt för att deras liv ska fungera lika bra som andras. Ingen ska behöva vilja dö för att de inte orkar kämpa mot myndigheter som drar ner på assistans, för att man måste bo på sjukhus eller ålderdomshem för att man inte får anpassat sitt hem eller får de hjälpmedel man behöver. Vad som skrämmer mig är att människor tycker det är bra att Kim fått sluta sitt liv, att det är ok för funktionshindrade att åka till Schweiz för att få dö men varför kan vi då inte skicka alla självmordsbenägna dit, det borde väl vara bättre för alla, ingen chans att det går fel.
Men det är klart, vill man dö kan man ju hoppa från en bro ner i asfalt, bryta nacken och sen få hjälp att dö för då är man funktionshindrad och det förstår ju alla att sådana stackare vill dö, eller hur menar man.

Jag har med varit deprimerad under perioder i mitt liv, inte någon gång har det berott på mitt funktionshinder, det har däremot berott på kränkningar av myndighetspersoner men aldrig på själva funktionshindret. Det är liksom vår vardag, inte mycket konstigare än att vara rödhårig eller ha glasögon, vilket faktiskt är mycket jobbigare än att sitta i rullstol, glasögon är förbaskat mycket svårare att hålla reda på, hur ofta måste man springa runt och leta efter stolen??

Jag hoppas att du har det bra var du än är Kim, vila i frid.

Hittar ni en massa fel och dubbeltryckningar här så beror det på mina bråkiga fingrar och mitt lata jag som inte orkar kolla.